Home is wherever
För man känner ju att man lever när man befinner sig 11 tusen meter upp i luften lyssnandes på Forever young och övertänker hela sitt liv. Tycker sådär väldigt synd om sig själv och känner bara ängslan och vemod. Läser en artikel om Svenskarnas Parti och Soran Ismail. Och hjärtat fylls med så mycket avsky, och respekt, och värme. På samma gång. Bläddrar igenom senaste voguemagazine och inser hur sjuka ideal jag egentligen har. Inser att man blir så jävla salig och faschinerad och bara vill vara där i den världen som jag brukar prata så illa om och säga är så sjuk. Känner sig misslyckad pågrund av att man inte har en Fendi kappa för 682828 tusen. Jag vet ju att jag är så himlahimla bra utan den men dessa känslor finns här ändå. Förbannar mig över att det anses mycket mer normalt att lägga ut en bild på sin frukost eller shoppingkasse än att skriva att man mår något annat en fantastiskt bra. Varför är det såhär? DET ÄR INTE EN TREND ATT LIDA UTAV PSYKISK OHÄLSA. Inte för att jag gör det, nejnej. Jag är en utav världens lyckligaste människor. Men vissa tillfällen, som nu, när jag känner att jag lever. Så känner man sig lite ynklig och vill berätta det. Tack för att ni läste! Nu är jag hemma och det är enormus skönt. Ska sova. Puss på er
Btw ni måste läsa den här artikeln, bästa jag läst på väldigt väldigt länge http://mobil.svd.se/c.jsp;jsessionid=72CB7CF4A28911116B9813777C6BC224.aldo4?cid=25967251&rssId=&item=http%3a%2f%2fwww.svd.se%2f%3fservice%3dmobile%26amp%3barticleId%3d3808188
Kommentarer
Trackback
