Några kloka ord om julen
Dan´ före dan´ före dopparedan´! Jag vaknar i min stora säng som ger mig utsikt rätt ut genom fönstret och möts av små nersinglande snöflingor som lagt sig som ett tunt tunt puder på marken. Först blir jag alldeles varm i kroppen och fylls av längtan inför onsdag. Men sen kommer alla julens baksidor ikapp mig och jag fylls med ängslan istället. Så ska det inte vara. Julen ska inte ens ha några baksidor!
Jag vet att det finns en massa människor som tycker och tänker att "Varför ska alla plötsligt bli så snälla och varma, dela ut filtar och mat åt hemlösa och skänka varann julklappar för tusentalskronor? Varför kan vi inte vara så hela året? Om det bara är pågrund av en speciell högtid som man ska visa sin godhet så blir det ju inte påriktigt. Osv, osv.." Till viss del så är det ju sant. Men å andra sidan, om vi inte skulle ha jul, skulle verkligen folk visa sin godhet till ens medmänniskor titt som tätt? Då kanske folk aldrig skulle komma på tanken. Vi vill ju alltid ha anledningar, skäl för att utföra olika saker, och julen är ett sådant skäl som skaper en tillfälligt större glädje, värme och ömhet på jorden (inte överallt, jag vet, vissa vet inte ens vad jul är, men om jag ska tala lite romantiserat om det). Och hellre att det är tillfälligt än inte alls. Ska man tänka på ett egoistiskt plan, så måste jag ju få medhåll när jag säger att det inte alls skulle vara samma sak om alla vallfärdade ut på stan i röda ulltröjor samtidigt som ljus i form av tomtar, änglar och stjärnor som lyser upp vår väg genom staden om det skedde flera gånger om året. Kärlek till julen och alla er som firar den med mig!
Men tyvärr så har detta eskalerat. Julen handlar inte längre om att samla sina nära och kära, om det är hela släkten eller bara en förälder, kompis, käresta, duka upp god mat, dela en måltid, kolla på Kalle och öppna små kärleksgester i form av julklappar som berättar "Hej, jag tycker om dig, jag tänker på dig och jag bryr mig om dig och vill att du ska må bra.". Utan det handlar om att stressa ihjäl sig i köket. tömma plånboken på NK och sen skryta om vem som haft den flashigaste julen. Jag har alltid sagt att jag aldrig haft en riktig jul. För jag har aldrig ätit ett riktigt julbord, jag har aldrig firat med hela släkten utan bara med min mamma eller pappa och ibland bror, julklappar har jag dock fått så det räcker och blir över. Vilket jag är enormt tacksam över. Men det där med en riktig jul, och att jag aldrig upplevt en sådan tar jag tillbaka. Det är ju min jul, med mina nära och kära, och då är den ju alldeles riktig. ALLDELES UNDERBAR!
Om jag ska spinna vidare på det här med julklappar så kan jag ändå berätta att jag är lite kluven vad beträffar just julklappar. För mig har det alltid varit så himlahimla viktig vad jag fått, det är första gången iår som det inte känns sådär extremt viktigt. Viktigt känns det, men annorlunda ändå om jag jämför med tidigare år. Med det sagt så kanske man skulle kunna dra slutsatsen att det är viktigt för mindre barn vad det får? Men nej. Eller jo, det är viktigt för en som liten. Men varför är det så? Jo för att alla andra alltid fått en massa saker. För att alla andra alltid fått det man själv önskat sig. Och varför har alla andra fått allt vad de önskar sig? Jo för att alla andra fått det. Och alla andra. Och alla andra. För att vissa tar lån och sparar i månader för att kunna ge sitt barn en ny dator, och visst är det fint. Om man vill det. Men när det blir ett måste så är det inte längre fint. Vilka är ens dessa alla andra? När började alla andra få allt vad de önskar sig? Finns dessa alla andra eller är de bara vanföreställningar om julen? Jag har tänkt mycket på det under december och blir så himla ledsen när jag tänker på hur mycket sorg och krossade hjärtan julen gett mig. Även glädje förstås, men det var ju alltid något som fattades.
Jag lovar mig själv från och med nu, att högst upp på varje önskelista ska det stå "Att paketen ges med vilja, kärlek och utan press eller stress". Och så ber jag om ursäkt för all stress som jag (förhoppningsvis INTE) gett mina kära föräldrar. Jag lovar mig själv att ge julklappar som jag vill ge, och som jag inte skäms över. Att inte ursäkta mig för att de var så lite, billigt eller blablabla. För trots allt hurrni, klyschans klyscha - det är tanken som räknas!
Kommentarer
Trackback
