Jag skall medverka i Emelie Dahls julkalender som ni kan läsa mer om HÄR. Såhär ser de tolv första luckorna ut:

Lucka 1: En bild från en dag du aldrig kommer glömma
Lucka 2: En bild på något gott du ätit i år
Lucka 3: En bild på någon du älskat i år
Lucka 4: En bild du tog när du kände dig sorgsen/deppig/ledsen
Lucka 5: En bild på dig som någon annan tagit
Lucka 6: En bild från en resa du gjorde under året
Lucka 7: En bild du tagit som du själv tycker mycket om
Lucka 8: En bild från i år som bäst beskriver din vardag
Lucka 9: En bild från din arbetsplats/skola
Lucka 10: En bild på ditt favoritplagg just precis nu
Lucka 11: En bild på en person du saknat i år
Lucka 12: En bild från i somras som väcker din sommarlängtan

Nu sätter jag igång. En dag jag aldrig kommer glömma. Först tänkte jag länge, sen kom jag på en dag, sen kom jag på en till och så velade jag ett tag. Nu har jag bestämt mig. Idag. Den här dagen. Just den här dagen ska jag aldrig glömma. Inte för att den är speciell utan mest bara för att låta konstnärlig och träna på min oförmåga att leva i nuet. Så, den första December 2014, dagen då jag gick till skolan efter att ha somnat till ett sommarprat.. Och förstås.. gråtande. Jag gråter alltid till sommarprat. Speciellt när det handlar om folk som inte kunnat få barn. Jag är 15 år och det är min största rädsla i livet. Hursom, jag vaknade, jag gick upp, jag gjorde mig iordning, jag åt inte frukost, jag åkte till skolan, jag var i skolan, jag åt inte lunch, jag hade NO, jag skrek, jag åt 5 mackor, jag åkte hem. Jag bytte om till mina mest vintage-aktiga kläder och begav mig mot Informationskväll på VRG Jarlaplan. Det är nog största anledningen till att jag inte kommer glömma den här dagen. Inte för att jag blev kär i skolan, utan för att jag valt linje. En linje som är motsatsen till vad min bild av mig själv alltid varit. Men vafan, jag hade bestämt mig förra veckan också, ändrar mig säkert igen. Men på ett sätt tror jag ändå inte det, fast väntar ändå med att berätta för er. Men, ändå, fast - så mystisk jag är, typ som Daisy i Great Gatsby.

Hade jag varit er hade jag nyfiknat ihjäl mig efter vilken den andra dagen var. Och kan berätta att jag faktiskt tror att det var någongång i somras, då jag för första gången klickades in på en Vintageblogg. Då vågade jag inte leva ut det men nu har jag gått all in. Och jag älskar det. Nu kommer jag låta fånig men det känns som att allt har blivit lite lättare sen jag började intressera mig för Vintage och svunna tider. Allting känns inte så på riktigt, utan lite mer på låtsas, jag är inte lika blyg (var i och för sig inte blyg innan heller men ändå, lol) och känner mig faktiskt snäppet lyckligare. Och! Rikare, både ekonomiskt, men också känslomässigt rikare.