#nomakeup

Satt och grubblade på hashtagen #nomakeup. Och jag kom fram till att det är rätt sjukt att det finns en sådan, och att den är så "stor" haha. Att det är normalare och vanligare att vara sminkad än osminkad? Att man måste berätta så tydligt att man är osminkad för att folk ska fatta att man vanligtvis är snyggare.. Hahah alltså. Jag snackar inte bara folk i min ålder (även om det är sorligare att det är så bland oss barn) utan vuxna också. Hur kan det onaturliga kännas naturligare än det som faktiskt är naturligt? Förstår ni vad jag menar? Vart är världen påväg..
 
Här har ni fyra bilder på mig, två där jag är osminkad och två där jag är sminkad. Blir förnärmd av tanken på att jag faktiskt också tycker jag är 100 gånger snyggare i smink. Det är ju faktiskt sjukt.

Lite tjejsnack

Tjejer, tjejer, tjejer, tjejer. Vad händer med oss? Jag börjar faktiskt bli riktigt trött på att vi ska vara så extremt bitchiga mot varandra, nu pratar jag inte om kompisar osv, även om det kan vara en del bitcherier i kompiskrestsarna också men ah, nu pratar jag om hur vi är mot varandra i största allmänhet. Alltså, det går inte en dag för mig på stan utan att jag får en otrevlig blick eller liknande. Vad är grejen egentligen? VAD SATFLÄSK är grejen med att ge en helt främmande tjej en otrevlig blick och kanske sänka den personens dag. Det är så tråkigt. Jag är gammal nu och säger att jag tror att det faktiskt beror på avundsjuka. Du ser en person med fin klänning, snygga skor eller vackra ögon och blir avundsjuk - vad gör du? Du kollar elakt på den personen. Vart är logiken i det egentligen? Det man borde göra är ju istället att gå rätt fram till personen och säga att man tycker hon är söt, det är väl ändå mer logiskt? Och jag tvekar strakt på att personen skulle bli arg och typa bita dig eller något haha. Men vet ni vad som är problemet här är? Jo det är att vi alla, som håller på med dessa blickar osv, vare sig vi vet det eller inte, aldrig vill svälja sin stolthet, vill aldrig visa sig "svagare"  eller "mindre" än någon annan. Jag har själv känt så och istället förolämpat någon. Men det har jag slutat så fort jag såg det på andra och såg hur otroligt fånigt det är. Så därför skrev jag detta inlägg, vill inte låta som om jag tror jag kan hela världen eller så. Utan jag skrev efter mina tankar och mina uppfattningar, dessutom så är det inte heller riktat imot någon speciell och så är det klart att inte alla håller på så här. Har faktiskt träffat flera fina tjejer som kommit fram och sagt att min t ex klänning var fin och frågat var jag köpt den. Tummen upp för sånna   Jag säger inte att jag dissar er andra, utan det jag menar är att de flesta säkert inte vet om ifall de gör de eller inte och det är det som verkligen är det sjuka. Att det liksom blivit normalt, så det jag säger, och önskar att alla gör, är att tänka lite extra på detta jag sagt.. Och kanske någon gång faktiskt gå fram till någon och ge den en komplimang. Vi tjejer ska ta hand om varandra, inte bitcha. Pussar och kramar från en tjej som har förbaskat ont i fingararna nu! ♥
 
Bjuder på en halvful bild nu bara för att
 
 

Man tränar för att..

Bygga muskler och MÅ BRA, man tränar INTE för att bli "snyggare" eller pinnsmal, i alla fall i min ålder. Det har vi ett hyffsat bevis på här nere - snyggare har man ju sett? Men yes, det är såhär man ser ut efter 45 minuters lång springrunda med min farsa. Fast jag känner mig heeeelt utpumpad på en sätt som verkligen får mig att må bra  
 

Det är nog inte såhär jag vill leva..

Nu när jag tittar igenom min blogg här ifrån Spanien så ser jag att jag vid upprepade tillfällen skrivit "det är såhär jag vill leva" men nu när jag tänker efter så kommer jag på att det inte alls är så. Egentligen, fy vad trist att alltid ha det såhär "bra"? Vakna, få frukost serverad, bada, sola, dricka drinkar, gå ut på kvällen, käka och shoppa lite. Alltså visst, absolut det är helt underbart just nu. Men jag skulle bli riktigt uttråkad. Jag VILL sättas på prov, jag vill ha krav på mig och jag vill KÄMPA för något. Jag vill inte leva ett liv på en räkmacka som man brukar säga (iofs smakar det bajs men aja). Just nu VILL jag gå i skolan, jag vill, älska, hata, gråta, skratta, allt sånt som man inte gör "på riktigt" här. Alltså, det är klart att jag skrattar. Men inte på samma sätt som hemma, efter en lång skoldag. Jag vet inte om ni förstår men hoppas det. Alltså det jag menar är att det är så många som verkar drömma om att leva så här på heltid. Tänk efter hurrni, är det verkligen det ni vill sträva efter? Och sen när ni fått det såhär, som i ett paradis, så är allt slut liksom?
 
 
 
 

Måndagsfunderingar

Godmorgon fina ni, jag satt nyss framför spegeln och sminkade mig, vet ni vad som slog mig? Jo vad fasiken är grejen med smink egentligen? Det är jobbigt att sätta på, jobbigt att ha på sig, jobbigt att ta bort. Och oftast smetar det ut sig så att man egentligen bara ser fulare ut än innan efter några timmar, eftersom att anledningen till att man sminkar sig är för att se BÄTTRE ut så är det rätt meningslöst. Jag går osminkad så ofta som det känns bra, typ när jag är utvilad och ren hy. Just nu önskar jag att jag aldrig börjat med smink, då skulle jag ha så mycket bättre hy och jag skulle inte känna något behov av smink eftersom jag inte var van vid det. Men det tänkte man ju inte på när man gick i 4/5:an och ens största dröm var att vara fjortis. Haha ;) 
 
IAF, godmorgon igen sötisar! Jag är färdig fixad och väntar bara på att mor min ska komma med lite frukost innan jag drar till skolan. Have a great day och hoppas även ni förstår hur mycket vackre man är, och hur mycket bättre det är utan smink. PUSS ♥
 

Tar mig en funderare

(Detta inlägg skull publicerats igår ca klockan 8 på kvällen) Jag älskar snälla människor & jag älskar kärlek. Eller nej så ska jag inte säga, människor är också något av det värsta som finns. Men det var inte vad jag tänker lägga mina tankar på nu, utan det jag vill säga är att jag älskar ölandslägret. Men jag vet inte vem jag ska vara? Jag är ju en sån som aldrig är samma person, jag är olika med alla. Och jag vet inte ens vem jag är? Ölands lägret blir därför ofta jobbigt för mig samtidigt som det är en av de bästa stunderna på året. Men jag har ingen aning om hur jag ska vara, jag blir osäker och så ger jag ifrån mig alldeles fel uppfattningar. Och det gör mig ledsen. Jag vet inte vem jag är, men jag vet att jag vill lämna ifrån mig goda intryck. Så därför har jag satt mig nere vid havet, i en busshållplats och funderar. Grubblar på livet liksom. Ah, vi hörs, ha det gött!


Bakom kameran..

 

Skilda världar?..

Idag fick jag en komentar som löd såhär - "Åh, vilken fin outfit! Rött passar verkligen dig!
Men jag undrar en sak, du behöver inte svara på det här för att det kanske du inte vill skriva om här, eller tycker att det är jobbigt. Men dina föräldrar är skilda va? Skulle du kunna berätta hur det känns, eller peppa andra som går igenom sådant här? Jag är en liten deppis som undrar..."
 
Så jag tänkte svara på den eftersom det är en ganska så viktig fråga faktiskt. Jag var 2 år när mina föräldrar skiljde sig så jag vet/minns ingenting av hur det var eller kändes (om man nu kände på samma sätt då som nu). Men de äldsta minnerna jag har är att jag brukade undra varför inte min pappa bodde hos mig, gick med mig till dagis som de flesta andra pappor. Vi träffades varann helg och de var lyx.. Jag saknade honom väldigt mycket även fast vi inte riktigt "kände" varann till 100 %. Min mamma var väldigt trött & utbränd under en lång tid så när jag var 4 år flyttade jag till min pappa och min bror bodde kvar. Av någon anledning så minns jag än i dag hur rädd jag var, min bror och mamma var de ända jag bott med och kände på det viset. Jag skulle ifrån mitt dagis, kompisar, mamma & bror. Fast samtidigt var jag sjukt glad över att få bo hos min pappa. Börja nytt dagis osv. Dock visade det sig att dagis-delen inte blev så bra, jag blev utstött ett tag innan jag fick vänner. Min första vän hette Rebecca minns jag, haha, hon var så snäll och med henne så följde en del andra vänner.. Te.x Karin eller "Ellis" som några av er känner henne. Och har ju fortfarande kontakt ibland :D Iaf så vart det en stor omväxling med allt annat. Mina föräldrar är två HELT olika personer och det känns ibland som om dom inte har något gemensamt förutom när det gäller mina kvällstider osv. Haha. Men jag klarade det bra och idag är jag väldigt glad över att jag flyttade till pappa, ingen aning om hur det sett ut idag om jag inte gjort det just DÅ när jag gjorde det. Det jag är gladast över är att jag fått så många olika sidor, jag klarar av olika situationer, jag kan tänka på olika sätt, jag har lärt mig olika saker, jag är inte fast vid någonting. Lite som om jag vore religös men var både kristen, hindu osv. Jag tycker att allt har sina posetiva sidor :D Och idag så är jag glad över att mina föräldrar är skilda, ser nästan bara fördelar med det. Skulle de vara gifta så skulle det vara det ända jag inte kan se någon fördel alls med, så som jag känner dem så skulle det vara bråk 24/7 haha. Jag älskar båda mina föräldrar och jag har ett bra liv hos båda dem. Men ibland hugger det ju till i hjärtat när jag ser bilder på "hela vår familj", mamma & pappa som gifta, jag och min bror. Undrar hur det känns liksom?.. Men jag älskar båda mina föräldrar och är jäkligt nöjd med att få leva bo på olika ställen och umgås med olika personer. Ena veckan är jag en riktig stockholmsbrutta och den andra en lantis som hänger runt på en hästrygg hela dagarna.. Haha, är era föräldrar skilda? Kan inte ni berätta hur det är för er? Eller om ni har gifta föräldrar skulle det vara superkul att få höra om det också :D
 

Kommer jag nånsin bli något?

Jag har funderat rätt mycket på en sak.. Om bloggen alltså, jag tycker verkligen det är skitroligt o blogga, älskar att få dela med mig av min vardag, tips och annat. Och det bästa är när man får hjälpa andra :D Men jag undrar om jag någonsin kommer komma någonstans med det - jag är ganska stolt över mina 100+ besökare, jag tycker det är asballt att så många läser min lilla blogg. Men jag vill komma längre, öka läsarna, klättra upp på topplistan och utveckla mig själv i bloggen. Men jag vet inte riktigt hur.. Jag vet inte om jag ska bestämma mig för att satsa, och på riktigt isåfall. Blogga massor och jämt. Tror ni att jag någonsin kommer kunna ta mig uppåt, och liksom bli något? Jag menar - jag är ju liksom egentligen ingen speciell. Jag har ingen direkt talang, jo ridiningen dårå - men eftersom jag inte har någon egen häst så kan jag ju inte blogga så mycket om det. Jag kan inte sjunga, mitt liv är ganska vanligt, jag är inte speciellt snygg eller nåt i den stilen. Grejen är väl mer den att jag älskar att blogga, de är en del av mitt liv. Men alltså, fattar ni vad jag menar? Ge mig lite svar nu - vad tror ni, vad tycker ni? ;) 
 
 

RSS 2.0