Djupt försjunken i en livskris

Just nu är vi nioendeklassare (iallafall jag) försjunkna i en djup livskris. Gymnasieansökan är öppen och det känns som att jag vandrar mot mitt livs slut. Det är en djungel av skolor och linjer och jag som alltid varit stensäker och superkaxig sen 7:an har ingen aning längre. Jag har gått från natur till teater till textil till sam. Från Östra Real, till Södra Latin, till VRG till Tillskärarakademin. Från att tänka smart inför framtiden till att bara göra något jag älskar. JAG VET INTE. Jag vill ställa mig i matsalen och skrika ut min ångest varendaste dag. Inte nog med att man inte är säker på vad man vill, det som man kanske innerst inne helst vill kanske man inte kommer in på eller så anser någon att det är dumt om man vill få ett värdigt liv efter gymnasiet. För när man är 15 kan man ju inte vara 15, nej, då kan man bara vara 25. Minst.
 
Och inte ska vi väl tala om alla dessa öppna hus. På sätt och vis är det bra, men det känns ändå som om de ger en så fejkad bild, alltid är det något som drar ner skolan - oftast rektorn. Ja, herregud. Jag är så trött på alla dessa rektorer, tänk vad fantastiskt om det endast var elever som fick presentera skolorna. PÅ DERAS EGET SÄTT. För alla de elever jag talat med har varit ärliga (känns det som), de har berättat om nackdelarna, och fördelarna. Men jag har aldrig hört en rektor säga något som är mindre bra och som bör förändras. Jag förstår ju att de inte står och säger att maten smakar skit och att den och den läraren är sisådär och att det luktar bajs på toan - det vore ju direkt korkat och fruktansvärd marknadsföring. Men det blir så oäkta med "allt är fantastiskt lalala för vi ger alla våra elever en macbook en ipad och 1000 matkort på Stockholms dyraste resraurang", precis som att ingen av oss människor är perfekta, så är ingen skola perfekt. 
 
När man skriver sånna här inlägg brukar man ju ofta komma fram till ett mål, en lösning. Men inte idag, jag sätter punkt lika ovetande om vad som ska ske med mig som när jag började. Hur ska detta sluta? Säger som Snook - vet inte vart jag ska men jag ska komma dit.
 
Igår var jag förresten på öppet hus på Kulturama, det var så kul att se när teatereleverna övade! Jag såg ut såhär:

Några kloka ord om julen

Dan´ före dan´ före dopparedan´! Jag vaknar i min stora säng som ger mig utsikt rätt ut genom fönstret och möts av små nersinglande snöflingor som lagt sig som ett tunt tunt puder på marken. Först blir jag alldeles varm i kroppen och fylls av längtan inför onsdag. Men sen kommer alla julens baksidor ikapp mig och jag fylls med ängslan istället. Så ska det inte vara. Julen ska inte ens ha några baksidor!
 
 
Jag vet att det finns en massa människor som tycker och tänker att "Varför ska alla plötsligt bli så snälla och varma, dela ut filtar och mat åt hemlösa och skänka varann julklappar för tusentalskronor? Varför kan vi inte vara så hela året? Om det bara är pågrund av en speciell högtid som man ska visa sin godhet så blir det ju inte påriktigt. Osv, osv.." Till viss del så är det ju sant. Men å andra sidan, om vi inte skulle ha jul, skulle verkligen folk visa sin godhet till ens medmänniskor titt som tätt? Då kanske folk aldrig skulle komma på tanken. Vi vill ju alltid ha anledningar, skäl för att utföra olika saker, och julen är ett sådant skäl som skaper en tillfälligt större glädje, värme och ömhet på jorden (inte överallt, jag vet,  vissa vet inte ens vad jul är, men om jag ska tala lite romantiserat om det). Och hellre att det är tillfälligt än inte alls. Ska man tänka på ett egoistiskt plan, så måste jag ju få medhåll när jag säger att det inte alls skulle vara samma sak om alla vallfärdade ut på stan i röda ulltröjor samtidigt som ljus i form av tomtar, änglar och stjärnor som lyser upp vår väg genom staden om det skedde flera gånger om året. Kärlek till julen och alla er som firar den med mig!
 
 
Men tyvärr så har detta eskalerat. Julen handlar inte längre om att samla sina nära och kära, om det är hela släkten eller bara en förälder, kompis, käresta, duka upp god mat, dela en måltid, kolla på Kalle och öppna små kärleksgester i form av julklappar som berättar "Hej, jag tycker om dig, jag tänker på dig och jag bryr mig om dig och vill att du ska må bra.". Utan det handlar om att stressa ihjäl sig i köket. tömma plånboken på NK och sen skryta om vem som haft den flashigaste julen. Jag har alltid sagt att jag aldrig haft en riktig jul. För jag har aldrig ätit ett riktigt julbord, jag har aldrig firat med hela släkten utan bara med min mamma eller pappa och ibland bror, julklappar har jag dock fått så det räcker och blir över. Vilket jag är enormt tacksam över. Men det där med en riktig jul, och att jag aldrig upplevt en sådan tar jag tillbaka. Det är ju min jul, med mina nära och kära, och då är den ju alldeles riktig. ALLDELES UNDERBAR! 
 
Om jag ska spinna vidare på det här med julklappar så kan jag ändå berätta att jag är lite kluven vad beträffar just julklappar. För mig har det alltid varit så himlahimla viktig vad jag fått, det är första gången iår som det inte känns sådär extremt viktigt. Viktigt känns det, men annorlunda ändå om jag jämför med tidigare år. Med det sagt så kanske man skulle kunna dra slutsatsen att det är viktigt för mindre barn vad det får? Men nej. Eller jo, det är viktigt för en som liten. Men varför är det så? Jo för att alla andra alltid fått en massa saker. För att alla andra alltid fått det man själv önskat sig. Och varför har alla andra fått allt vad de önskar sig? Jo för att alla andra fått det. Och alla andra. Och alla andra. För att vissa tar lån och sparar i månader för att kunna ge sitt barn en ny dator, och visst är det fint. Om man vill det. Men när det blir ett måste så är det inte längre fint. Vilka är ens dessa alla andra? När började alla andra få allt vad de önskar sig? Finns dessa alla andra eller är de bara vanföreställningar om julen? Jag har tänkt mycket på det under december och blir så himla ledsen när jag tänker på hur mycket sorg och krossade hjärtan julen gett mig. Även glädje förstås, men det var ju alltid något som fattades. 
 
 
Jag lovar mig själv från och med nu, att högst upp på varje önskelista ska det stå "Att paketen ges med vilja, kärlek och utan press eller stress". Och så ber jag om ursäkt för all stress som jag (förhoppningsvis INTE) gett mina kära föräldrar. Jag lovar mig själv att ge julklappar som jag vill ge, och som jag inte skäms över. Att inte ursäkta mig för att de var så lite, billigt eller blablabla. För trots allt hurrni, klyschans klyscha - det är tanken som räknas!
 

Skratta eller gråta?

Ska man skratta eller gråta när man ser denna video? Jag skäms, skäms något otroligt. Denna debatt bevisar bara att den HÄR artikeln har mer än rätt! Känsliga tittare varnas! Det här är ingen politisk blogg, och jag vet att man bör akta sig för att yttra sig om sådana här saker. Men det här kunde jag inte hålla inom mig, se själva så förstår ni:
 

#nomakeup

Satt och grubblade på hashtagen #nomakeup. Och jag kom fram till att det är rätt sjukt att det finns en sådan, och att den är så "stor" haha. Att det är normalare och vanligare att vara sminkad än osminkad? Att man måste berätta så tydligt att man är osminkad för att folk ska fatta att man vanligtvis är snyggare.. Hahah alltså. Jag snackar inte bara folk i min ålder (även om det är sorligare att det är så bland oss barn) utan vuxna också. Hur kan det onaturliga kännas naturligare än det som faktiskt är naturligt? Förstår ni vad jag menar? Vart är världen påväg..
 
Här har ni fyra bilder på mig, två där jag är osminkad och två där jag är sminkad. Blir förnärmd av tanken på att jag faktiskt också tycker jag är 100 gånger snyggare i smink. Det är ju faktiskt sjukt.

2 hissar och dissar

To die for bikinis - Alltså jag har velat dissa dessa bikinis ända sen jag såg de. Så fula och äckliga, ser ut som underkläder och ja, uuusch. Det som är det värsta är ju att små tjejer som jag köper sånna och visar upp sig i de ute och på bloggen. Då kan man ju fråga sig, vart är världen på väg?
 
 
Miley Cyrus - Vad hände med den söta Hannah Montana tjejen som alla älskade? Fet diss till allt idag alltså, looken, musiken, livsstilen (i alla fall det offenliga, jag vet ju inte något som de inte skrivs om)
 
 
DM Retro - Även om Dennis himself kanske inte verkar vara världens trevligaste människa så är ju kläderna underbara. Och till riktigt billiga priser! ÄLSKAR den butiken alltså! Sitter och dreglar över "Emma Dress" och en Jumpsuit på hemsidan just nu.. Eftersom de inte blev något London, Paris, Berlin och så pga olyckan så tycker jag att jag måste unna mig själv lite shopping! Så funderar på att köpa de. Jaja, stor hiss till DM retro i alla fall  
Här är kläderna jag vill köpa
Tory Burch ballerina - Jag är helt inlove i dessa ballerinas från Tory Burch. Både de svarta och beiga! Redan lovat mig själv att köpa sånna till nästa sommar! Visst är de underbara?
 

Jakten på lycka

I fredags såg jag en såndär film som ofta får en att känna sig väldigt odräglig och att man aldrig mer vill ha någonting i hela sitt liv utan ge allt man äger till folk som verkligen behöver det. Typ, vet ni vilken känsla jag menar? Jag blev verkligen rörd och fick mig en riktig tankeställare av filmen. Den heter Jakten på lycka och handlar om en man, som arbetar som försäljare (fast det går väldigt dåligt) och han lever med sin fru och deras son. Dom har inte betalat hyra eller andra skulder på hur länge som helst och lyckan finns inte längre där. En dag så kommer en fondmäklare och parkerar sin bil precis där han går, han frågar då "Vad och hur har du gjort för att ha den där?" (det var "värsta" bilen) och så sa han att han var fondmäklare då. Man behövde ingen utbildning utan man behövde bara vara bra på siffror och människor. Och då bestämde sig, Chris som han hette att bli det. Sedan händer det massa grejer och hans fru lämnar honom eftersom att han inte tjänar några pengar. Hon vill ta sonen med sig men det får hon inte för Chris. Så han stannar med Chris. I alla fall så kommer Chris in på denna kurs han blivit utagen till pågrund av, ah det får ni själva se ifall ni ser filmen. Men under tiden han går denna kurs så blir han och sonen utkastade från lägenheten pågrund av att de inte betalat. De sover ute en natt och sedan drar de runt på olika barnhem. Det är här man bara får så ont i hjärtat och blir så arg på hur världen ser ut. Slutet tänker jag inte berätta men att den slutar lyckligt kan jag säga. 
 
I alla fall vad jag ville säga med detta inlägg är.. eller det vet jag inte. Men jag vill att ni, och hela världen ska tänka på hur mycket människor det finns som har det så sjukt mycket värre. Och hur viktigt det är att kämpa för lycka. Och att det går, om man vill. Jag är inte längre sur för att jag jämt har 4000 på fickan. Utan jag är istället otroligt tacksam för det liv jag lever. VAR tacksamma för det ni har, för jag antar att alla ni som läser min blogg inte sitter i en sits då ni flyttar runt på olika härbärgen varje dag. Eller inte får mat, eller inte har kläder på kroppen? Ellerhur? Så hurni, var tacksamma. Jag tror att vi med tacksamhet kan göra mycket skillnad, på vilket sätt får ni själva lista ut. Men det är vad jag tror. Detta blev väldigt rörigt, men kolla filmen så kommer ni nog förstå vad jag menar.

Bara jag?

Det är ett hejdundrande tjat om Victoria's secret just nu, och speciellt att deras modeller är perfektioner, kvinnliga ideal mm.. Jag vill inte låtsas vara en storbloggare nu i och med att jag tar upp detta ämne men helt ärligt så tycker jag inte dom är snygga. Självklart är dom inte fula, långt ifrån men samtidigt långt ifrån perfekta. 1. Deras anstikten ser helt onaturliga ut, dom ser elaka och obekväma ut. 2. Deras kroppar är alldeles för smala, beniga rumpor och bröst som är uppe vid hakan. 3. DOM LIDER för att få se ut sådär. Ni kanske inte vet, men jag har läst hur dieten mellan modeshowsen är. Och den är fan inte mänsklig!!!! USCH JAG BLIR SÅ IRRETERAD, det är kränkande att sån skit existerar. Det är hemsk att uppmuntra unga tjejer till att följa deras väg. Jävla skithelvete. Kroppen du själv har är den kroppen som är perfekt, perfekt för dig, låt ingen annan säga något annat. Lyssna på tant Nadine!!!!
 
Nu vet ni vad jag tycker, vad tycker ni?
 

Secondhand..

..det var vad jag köpte mina 3 tröjor igår från!  Ja, secondhand. Mami brukar kika in när hon är i stockholm och fick denna gång med mig in. Jag erkänner att jag varit en såndär fjant som ansett seconhand som "fattigt & äckligt" men jag måste säga att jag helt ändrat uppfattning. Visst, det mesta som säljs är sånt man inte vill ha. Men ibland hittar man riktiga guldklimpar. Unika, fina saker som ingen annan har längre. Vi handlade för 305 kronor igår, så lite köper jag sällan ens EN tröja för. Brukar bli mycket mer! Så det är faktiskt ett tips till er, du sparar pengar, hittar ibland unika saker och slipper se ut som alla andra. Grymt! ;)
 

Dissar inom ridsporten

Som ni vet så är ju hästarna en stor del av mitt liv - men jag vet inte riktigt hur många av mina läsare som är hästintresserade? ;) Men några av er här iaf bett om lite mer hästinlägg, så börjar med lite dissar inom ridsporten, skönt att få skriva ut sina åsikter -
 
Tävlingsryttare som skyller ifrån sig på hästen jämt - DET kan nog vara något av det värsta jag vet! Jag har inte varit på många tävlingar & knappt tävlat själv men har ändå hört en massa bortförklaringar om att det är hästens fel. Alltså, det är du som sitter där uppe och styr, det är du som ska föra din häst, du som ska få det att göra rätt - däremot så är klart att hästen kanske inte alltid lyssnar, men har du då tänk på att det kan vara du som är för otydlig? Det är du som rider hästen, hästen kan inte rida sig själv!
 
Hästrädda ryttare - Någonting som jag stör mig fett på är alla hästrädda ungar på ridskolor, står 2 meter ifån hästen när dom ryktar, sparkar istället för att skänkla, piskar om hästen tar ett kort travsteg i galoppen och drar så att tyglarna går av om det går för fort. Usch! Nummer 1, står du långt ifrån hästen är det större chans att den sparkar eftersom den inte känner någon kontakt med dig och blir rädd. Nummer 2, står du långt ifrån får du en fetsmäll OM hästen sparkar till skillnad från om du är nära. Hahaha!
 
Pushande morsor & blinda ridlärare - Det som jag skrev här uppe menade jag till de som fortsätter rida även fast de inte gillar det och därmed skadar hästarna. Men något som är ännu värre är sånadär alldels för pushande morsor som gör att sina barn inte vågar säga ifrån, det är liksom dom som vill rida, inte barnet? Usch. Rida är något alla kan bara man vill, har man inte viljan går det inte. Ridlärare som inte ser när ryttarna t.ex rycker i tyglarna, sparkar istället för att skänkla eller piskar för mycket är också något som jag FET dissar, på min förra ridskola så brukade JAG säga till ridläraren när hon var en idiot. Hästar är levande varelser, inga leksaker.
 
Nästa gång kör vi på hissar, det finns det ju som tur är många fler av än dissar :D (bild från dagen)

Dämpar hysterin om Paris

Jag tycker att det verkar som om alla skriver överallt - "OMG jag ska till Paris" eller "åååh jag vill till paris, värsta drömstaden", jag som varit där tänkte bara berätta för er att Paris är rent ut sagt tråkigt. När du sett Eifelltornet, Notre dame, monets trädgård, käkat god fransk mat, haft picnick i en park och shoppat tills du är total pank så finns det inget mer och se. Då är det typ som stockholm haha. Tycker att hysterin är för mycket så var bara tvungen att få det sagt ;) Fiiiinns så många andra ställen som är grymt mycket bättre, lovar er! Jag har turen att ha föräldrar som är förtjusta i att resa så har varit på många ställen, kanske ska fixa er en liten reseguide? Men ah iaf, fet diss till Paris!
 
Bjuder på lite gamla bilder från sist jag var i Paaariii, 2011 om jag minns rätt?

Åsikter om storbloggarna

Har sagt att jag ska skriva detta inlägg ett tag nu, så tycker att de är dags nu - mina åsikter om våra storbloggarna:
 
Börjar såklart med våra kära Kissiemissie, jag kan inte säga att hon är min favorit men jag hatar henne inte. Hon har faktiskt slutat upp med att hänga ut folk, komentera på bilder osv. Som vissa bloggare fortfarande gör idag haha.. Visst så ljuger hon lite mycket ibland och försöker få sitt liv att låta bättre än vad jag antar att de är, men så gör nog alla ibland?! Jag med. Tycker också hon är jävligt stark som orkar ha kvar sin blogg trots allt näthat, dessutom verkar hon rätt skön!  
Dessie - tycker hon är för mycket faktiskt. Håller fortfarande på och hänger ut folk, tex när hon komentera kissies bild med "fan vad ful hon e seriöst"? Vilken vuxen människa, som dessutom är högt uppsatt i bloggvärlden gör så år 2013? Sen allt skirk efter uppmärksamhet, nakna bilder, ljug osv - de blir ba "too much". Dock är ju människan sjukt j*vla apsnygg och de är ju obeskrivligt irriterande!
Kenza, hon är nog min förebild i allt som har med kläder och utseende att göra. Hennes texter är kanske inte de bästa men bilderna är ju bara 2 die 4 så därför läser jag. Hon har verkligen kämpat för att komma dit hon är och gjort det på ett bra satt. Sveriges stolthet är ju typ hon haha  Minns ni när jag fick den där idol bilden där de stod "next kenza", snacka om att jag blev glad över att höra det? OCH FÖRRESTEN! Nu när vi snackar Kenza så måste jag fråga - heter hon kEnza eller kInza? Jag säger KEnza, men vad är rätt egentligen?
Isabelle Strömberg - I början när jag startade zanniofsweden så var hon min absoluta favorit, hon hade typ den bästa uppdateringen, asfina bilder och hennes outfits var/är jag helt galen i. Men nu bloggar hon typ 2 gånger om dagen, publicerar samma bilder och om nu alla dessa knarkrykten om henne är sanna så hamnar hon allra längst ner på min lista.. Vad tycker ni? När hon såg ut på som på bilden nedan var hennes blogg som bäst.
  Gissa vem min favorit bloggare är då? Jo, just nu är det faktiskt Nellie Berntsson som är favoriten - självklart är de för att hon hon bloggar så mycket om hästar. Men jag tycker faktiskt hon verkar vara en fin person utöver det, för ett tag sen hatade jag henne och tyckte bara hon var en pinsam 00a. Men jag var nog bara avundsjuk. Förresten har ni läst inlägget om mobbning som hon skrivit? Det måste ni göra, GRYMT skrivet. GO NELLIE!
 

RSS 2.0